Har tänkt skriva på den här krönikan länge, men har helt enkelt inte funnit insprationen. Men nu har jag börjat att knåpa ihop några rader och redan börjat inse att det här nog blir den svåraste krönikan jag skrivit hittils. Men vet ni vad det är de som gör det så roligt - att jag hela tiden ställs inför utmaningar och utvecklas.

För den bästa känslan jag vet är att se min bild och min ord i tidningen vid frukostbordet. Den känslan går inte ens beskriva, men närmare än ordet fantastiskt går nog inte att komma. För det är verkligen fantastiskt att min krönika och de ord jag skrivit läses utav hundratals människor.