Vi flyttade hemifrån och har numera vårt alldeles egna ställe, det vi numera kallar hem. Det var en stor upplevelse i mitt liv, och en period full med blandade känslor. För hur skulle allting egentligen gå? Skulle jag fixa det här med att stå på mig när det väl behövdes och skulle jag verkligen klara av att balansera det här med att laga mat, gå ut med sopor och städa tre rum och kök alldeles själv utöver både skola, jobb och fritid? Det var någonstans här mitt i allt jag verkligen insåg att jag förväntades vara vuxen på allvar nu, och det fick mig ärligt talat att fundera på om jag verkligen hunnit bli det?

För trots att jag varit mamma i snart fyra år på heltid, har det aldrig riktigt varit på samma sätt som nu när jag står på egna ben och betalar hyra, diskuterar och för samtal med hyresvärden och tar ställning till så många nya saker som vilket bredband som är aktuellt och inte. Tidigare har det alltid varit mina föräldrar som har skött och tagit hand om följande saker, precis som vilken annan ungdom som helst som bor hemma. Mitt ansvarsområde har i stället enbart kretsat kring min dotter och hennes behov, men även där har mina föräldrar ärligt talat ibland haft svårt för att inte lägga sig i vilket har fört med sig både gott och ont. Men det är inget jag klandrar dem för, utan har full förståelse - för hur svårt måste det inte vara att se sitt eget barn växa upp framför ögonen på en, samtidigt som dess barn uppfostrar sitt eget barn?

Hur som helst är vi fortfarande i början av det största äventyret någonsin. Min dotter och jag har många nya rutiner att arbeta fram, samtidigt som vi nu för första gången ska börja inleda våra egna traditioner att så småningom föra vidare.

Publicerad i Norrköpings Tidningar den 2011-09-23.