Besvikelse över gymnasietiden

Det senaste året har jag funderat en hel del över livet, och framförallt över de mål som jag satt upp för mig själv. Stundtals har jag känt mig lycklig och tillfredsställd med livet och de mål som jag nått, medan jag andra gånger haft en stor känsla av besvikelse. Det är fortfarande många mål jag har kvar att arbeta med, och jag känner ofta besvikelse över att jag borde kommit längre i livet.

Det blev inte som jag ville med gymnasiet och studenten. Det känns tungt att erkänna, men det är sanningen. Jag trivdes aldrig och kände mig utanför större delen av tiden, och med allt som skedde utanför (saker jag fortfarande och kanske aldrig kommer skriva öppet om) blev det hela för mycket. Min frånvaro blev allt högre och högre, och trots att jag försökte och kämpade in i det sista så räckte det inte hela vägen fram. Det blev en stor besvikelse när jag insåg att jag inte skulle få ut ett slutbetyg, och jag tror där och då inte att jag fattade vilken lång väg jag hade kvar.

Även om jag fick ta studenten med alla andra, bära studentmössan på huvudet och t o m stå med på studentflaket och skrika ut så kände jag mig inte nöjd. Jag kände mig aldrig riktigt stolt över mig själv till fullo, och jag upplevde att allt bara var fejk. Nu när jag ser tillbaka så känns det ledsamt att bara tre personer skrev i min studentmössa, och att jag egentligen inte hade något band till någon av dessa. Det känns ledsamt att höra andra som pratar om sin student, och sin tid i gymnasiet som den bästa tiden i livet. När jag själv tänker tillbaka minns jag bara besvikelsen över mig själv, stressen och pressen över uppgifterna som haglade in och människorna runt omkring mig som alla stod ut med mig ytterligare en dag.

Konkret känner jag en stor besvikelse över gymnasiet och studenten. Den blev inte som jag ville alls, och jag har haft en lång väg sedan jag slutade. Jag har fortfarande inte uppnått mitt mål om ett slutbetyg, men jag kämpar vidare och jag kommer inte ge upp. Nu har jag inte mycket kvar och på något vis ska jag fixa det sista, även om jag nu har mött nästa motgång. Nu är det nämligen tiden jag brottas med, för jag har bara till den 1 januari 2017 på mig att fixa det sista poäng som krävs. Det är nämligen datumet som regeringen har satt innan övergångsbestämmelser om slutbetyg upphör. Det känns otroligt tufft och jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska lyckas fixa det hela. Men på något jävla vänster så måste jag fixa det, och inte bara för mig utan för Alva.

 

Kommentera här: