Besvikelse över gymnasietiden

Det senaste året har jag funderat en hel del över livet, och framförallt över de mål som jag satt upp för mig själv. Stundtals har jag känt mig lycklig och tillfredsställd med livet och de mål som jag nått, medan jag andra gånger haft en stor känsla av besvikelse. Det är fortfarande många mål jag har kvar att arbeta med, och jag känner ofta besvikelse över att jag borde kommit längre i livet.

Det blev inte som jag ville med gymnasiet och studenten. Det känns tungt att erkänna, men det är sanningen. Jag trivdes aldrig och kände mig utanför större delen av tiden, och med allt som skedde utanför (saker jag fortfarande och kanske aldrig kommer skriva öppet om) blev det hela för mycket. Min frånvaro blev allt högre och högre, och trots att jag försökte och kämpade in i det sista så räckte det inte hela vägen fram. Det blev en stor besvikelse när jag insåg att jag inte skulle få ut ett slutbetyg, och jag tror där och då inte att jag fattade vilken lång väg jag hade kvar.

Även om jag fick ta studenten med alla andra, bära studentmössan på huvudet och t o m stå med på studentflaket och skrika ut så kände jag mig inte nöjd. Jag kände mig aldrig riktigt stolt över mig själv till fullo, och jag upplevde att allt bara var fejk. Nu när jag ser tillbaka så känns det ledsamt att bara tre personer skrev i min studentmössa, och att jag egentligen inte hade något band till någon av dessa. Det känns ledsamt att höra andra som pratar om sin student, och sin tid i gymnasiet som den bästa tiden i livet. När jag själv tänker tillbaka minns jag bara besvikelsen över mig själv, stressen och pressen över uppgifterna som haglade in och människorna runt omkring mig som alla stod ut med mig ytterligare en dag.

Konkret känner jag en stor besvikelse över gymnasiet och studenten. Den blev inte som jag ville alls, och jag har haft en lång väg sedan jag slutade. Jag har fortfarande inte uppnått mitt mål om ett slutbetyg, men jag kämpar vidare och jag kommer inte ge upp. Nu har jag inte mycket kvar och på något vis ska jag fixa det sista, även om jag nu har mött nästa motgång. Nu är det nämligen tiden jag brottas med, för jag har bara till den 1 januari 2017 på mig att fixa det sista poäng som krävs. Det är nämligen datumet som regeringen har satt innan övergångsbestämmelser om slutbetyg upphör. Det känns otroligt tufft och jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska lyckas fixa det hela. Men på något jävla vänster så måste jag fixa det, och inte bara för mig utan för Alva.

 
Bakom den här bloggen hittar ni mig, Sanna. En 26-årig driven och positiv tjej med höga karriärambitioner och ett stort intresse för design, foto och att skriva. Avslutade mina studier på IT-media programmet på John Bauer gymnasiet sommaren 2012, och arbetar nu som Relationship Manager på Bonnier Business Media Sales. Arbetar förutom det även extra vid behov som butikskommunikatör, ansiktsmålare och eventpersonal.

Som person har jag alltid något nytt projekt på gång, och tillsammans med min kollega jobbar jag med att driva vår hemsida Unga Föräldrar och vårt bloggnätverk Norrköping Event & PR som utvecklas i rasande takt, samtidigt som vi driver och är grundare bakom konceptet Mammamingel som är ett event som arrangeras årligen i Norrköping. Kort sagt en tjej med många bollar i luften.

Den lediga tid som jag har kvar spenderar jag gärna med min 10 åriga dotter Alva eller mina vänner. Vi reser ofta i väg och besöker event, mässor och pressvisningar av olika slag. Där får mitt intresse utav att nätverka och träffa nytt folk ta plats, samtidigt som vi får pröva många nya produkter vilket är ett intresse jag och min dotter delar. Läser även gärna mycket böcker, följer TV-serier eller tittar på spännande filmer när tid och tillfälle ges.

Annonsera eller kontakta mig?
mammasvardag@hotmail.com

Läs gärna min PR & Policy.