Mammasvardag

Snart dags för ett nytt kapitel för Alva
Nu är det snart dags för Alva att lämna ett kapitel bakom sig och påbörja nästa. Jag minns själv hur förväntningarna låg i luften när Alva började första klass för tre år sedan, och hur nojig och orolig jag som förälder var över hur allt skulle gå. Jag minns att jag var som allra mest orolig över de faktum att Alva bara hade mig till hands, och inte två föräldrar som jag själv har och hade som barn. När jag blickar riktigt långt tillbaka till min egen skolgång, så inser jag hur mycket det för mig betydde att ha två närvarande föräldrar, och att det var de jag önskade till Alva.

Jag minns även att Alva själv inte var så orolig, utan mest kände spänning och glädje. Hon såg fram emot att få börja skolan och att få känna sig stor. Jag minns att det för mig kändes bra, och på något vis gjorde det hela lättare att hon kände sig så lugn.

Det här tre åren sedan Alva startade första klass har betytt mycket för både mig och Alva. Nu när jag ser tillbaka så känns det faktiskt bra. Det är så otroligt mycket som har skett och den utveckling som både jag som förälder, och Alva som mitt barn har varit med om är enorm. Det är så otroligt mycket som har skett och att få ha varit med och se henne lära sig läsa, skriva, räkna osv. har varit fantastiskt kul. Det är en resa som jag som förälder har njutit av varje liten sekund, och som jag med glädje ser fram emot att få fortsätta vara en del utav.

För det är trots allt lite tid kvar innan det är dags för årskurs 4, och innan dess är det mycket som väntar för Alvas del i skolan. Om någon vecka drar nationella proven i gång, och här hemma försöker vi förbereda i den mån det går. Vi har kikat på gamla nationella prov, diskuterat varför det görs och att det viktigaste är att man gör så gott man kan. I skolan kommer det troligtvis diskuterats en hel del där också, och jag vet att det även kommer vara mycket fokus på att lära känna det andra eleverna i årkurs 3 på det närliggande skolorna. Inför årkurs 4 splittras nämligen klasserna, och ska delas in i nya tillsammans med barn från de andra skolorna.

Något annat som det tränats på en hel del här hemma nu är det här med självständighet. Lära sig vara ensam längre stunder, ansvara för nycklar, fixa mellis och annat som kan vara bra nu när det snart inte finns någon fritidsverksamhet efter skolan. Det mesta känns faktiskt bra, och jag tror inte varken jag eller Alva känner så stor oro för det. Det är nog mesta dels biten med att ansvara över nycklar, mobiltelefon och andra viktiga saker som jag känner mig mest nojig över. Men i ärlighetens namn så tror jag min lilla tjej fixar det galant bara hon får försöka.