Storstädning av Alvas rum

Bjuder på en bild av Alvas fina tapet från Borås Tapeter i brist på en ny bild från hennes rum.
 
Här hemma har vi i dag börjat med att storstäda Alvas rum, det är ett projekt som jag bävat lite för, då Alva har extremt mycket prylar. Sanningen är att vi i princip inte sålt av med en enda leksak sedan hon föddes, och hon fyller ju trots allt 10 år så det har ju blivit ett par. Det här med att spara på hennes gamla prylar gäller ju dessutom inte bara hennes leksaker, utan vi har även kvar i princip vartenda klädesplagg som hon haft sedan den dag hon föddes.

Det vi egentligen skulle behöva göra är med andra ord en rejäl utrensning, och därefter bege oss till närmsta loppmarknad och boka in ett antal bord. För i ärlighetens namn så är jag faktiskt inte bättre själv, utan jag har en hel del i mina små gömmor jag också.

Är det något jag är expert på så är det helt enkelt att spara. Det beror nog delvis på att jag alltid tänker att varje pryl/klädesplagg har ett syfte, och att det säkert kan återanvändas på nytt vartefter en dag. Oftast blir det dock liggandes, och brist på tid kombinerat med lathet gör att det förblir kvar där. Sen är det väl förstås vissa få saker som har ett sentimentalt värde och faktiskt är värda att sparas.

Men framöver har jag faktiskt tänkt ta tag i det här, för nu är det faktiskt dags att rensa ut på riktigt. Har redan i tankarna planerat in loppmarknad framöver, och hoppas få lite hjälp av familjen att frakta dit alla prylar. Rummet ser nu åtminstone betydligt mycket bättre ut, trots att vi har lite kvar som att tvätta fönster och forsla bort lite fler prylar som inte ska vara kvar där längre etc.

Hur är ni när det gäller att rensa ur barnens gamla leksaker, kläder etc? Gör ni er av med det på direkten eller förblir det kvar precis som hos oss? Är ni likadana när det gäller era egna prylar eller upplever ni att det är lättare att göra er av med dessa?

Dansuppvisning och dansläger

Bjuder på en gammal bild från dansskolan, då jag inte har någon ny för stunden. #HappiChallenge
 
Här hemma försvinner tiden i väg i rasande takt, och i dag fick vi äntligen information om vilket datum det är dags för Alvas dansuppvisning. Alva har sedan i början av januari dansat streetjazz en gång i veckan på dansskolan inne i Norrköping. Hon dansade disco där tidigare för några år sedan, men tog en paus för cirkusskola, men är nu alltså återigen tillbaka på dansskolan. Hon själv tycker det är riktigt kul och jag som förälder uppmuntrar givetvis de så mycket jag bara kan.
 
Det blev därför klart här om dagen att hon nu även har en plats på danslägret i sommar. Fem dagars dans, en massa nya kompisar och grymma gästlärare. Hon kommer få prova på en massa blandade stilar såsom streetjazz, ragga/dancehall, disco, musikal, hiphop och jazz. Själv är jag skapligt avundsjuk, men vem vet vad jag ska roa mig med dessa dagar? Kanske kan jag boka in någon form av träningsläger/aktivitet för mig själv.
 
När det kommer till dansuppvisningen har Alva redan nu börjat bli lite nervös. Det är dock drygt fyra veckor kvar som tur är så lite mer tid att öva på stegen finns trots allt, men jag förstår hennes nervositet till fullo för jag minns själv tillbaka när jag själv skulle ställa mig där på dansscenen bara för några år sedan.Men jag vet att hon kommer fixa det galant när det väl blir dags och jag kommer vara så stolt, så stolt! 

Snart dags för ett nytt kapitel för Alva

Nu är det snart dags för Alva att lämna ett kapitel bakom sig och påbörja nästa. Jag minns själv hur förväntningarna låg i luften när Alva började första klass för tre år sedan, och hur nojig och orolig jag som förälder var över hur allt skulle gå. Jag minns att jag var som allra mest orolig över de faktum att Alva bara hade mig till hands, och inte två föräldrar som jag själv har och hade som barn. När jag blickar riktigt långt tillbaka till min egen skolgång, så inser jag hur mycket det för mig betydde att ha två närvarande föräldrar, och att det var de jag önskade till Alva.

Jag minns även att Alva själv inte var så orolig, utan mest kände spänning och glädje. Hon såg fram emot att få börja skolan och att få känna sig stor. Jag minns att det för mig kändes bra, och på något vis gjorde det hela lättare att hon kände sig så lugn.

Det här tre åren sedan Alva startade första klass har betytt mycket för både mig och Alva. Nu när jag ser tillbaka så känns det faktiskt bra. Det är så otroligt mycket som har skett och den utveckling som både jag som förälder, och Alva som mitt barn har varit med om är enorm. Det är så otroligt mycket som har skett och att få ha varit med och se henne lära sig läsa, skriva, räkna osv. har varit fantastiskt kul. Det är en resa som jag som förälder har njutit av varje liten sekund, och som jag med glädje ser fram emot att få fortsätta vara en del utav.

För det är trots allt lite tid kvar innan det är dags för årskurs 4, och innan dess är det mycket som väntar för Alvas del i skolan. Om någon vecka drar nationella proven i gång, och här hemma försöker vi förbereda i den mån det går. Vi har kikat på gamla nationella prov, diskuterat varför det görs och att det viktigaste är att man gör så gott man kan. I skolan kommer det troligtvis diskuterats en hel del där också, och jag vet att det även kommer vara mycket fokus på att lära känna det andra eleverna i årkurs 3 på det närliggande skolorna. Inför årkurs 4 splittras nämligen klasserna, och ska delas in i nya tillsammans med barn från de andra skolorna.

Något annat som det tränats på en hel del här hemma nu är det här med självständighet. Lära sig vara ensam längre stunder, ansvara för nycklar, fixa mellis och annat som kan vara bra nu när det snart inte finns någon fritidsverksamhet efter skolan. Det mesta känns faktiskt bra, och jag tror inte varken jag eller Alva känner så stor oro för det. Det är nog mesta dels biten med att ansvara över nycklar, mobiltelefon och andra viktiga saker som jag känner mig mest nojig över. Men i ärlighetens namn så tror jag min lilla tjej fixar det galant bara hon får försöka.