Besvikelse över gymnasietiden

Det senaste året har jag funderat en hel del över livet, och framförallt över de mål som jag satt upp för mig själv. Stundtals har jag känt mig lycklig och tillfredsställd med livet och de mål som jag nått, medan jag andra gånger haft en stor känsla av besvikelse. Det är fortfarande många mål jag har kvar att arbeta med, och jag känner ofta besvikelse över att jag borde kommit längre i livet.

Det blev inte som jag ville med gymnasiet och studenten. Det känns tungt att erkänna, men det är sanningen. Jag trivdes aldrig och kände mig utanför större delen av tiden, och med allt som skedde utanför (saker jag fortfarande och kanske aldrig kommer skriva öppet om) blev det hela för mycket. Min frånvaro blev allt högre och högre, och trots att jag försökte och kämpade in i det sista så räckte det inte hela vägen fram. Det blev en stor besvikelse när jag insåg att jag inte skulle få ut ett slutbetyg, och jag tror där och då inte att jag fattade vilken lång väg jag hade kvar.

Även om jag fick ta studenten med alla andra, bära studentmössan på huvudet och t o m stå med på studentflaket och skrika ut så kände jag mig inte nöjd. Jag kände mig aldrig riktigt stolt över mig själv till fullo, och jag upplevde att allt bara var fejk. Nu när jag ser tillbaka så känns det ledsamt att bara tre personer skrev i min studentmössa, och att jag egentligen inte hade något band till någon av dessa. Det känns ledsamt att höra andra som pratar om sin student, och sin tid i gymnasiet som den bästa tiden i livet. När jag själv tänker tillbaka minns jag bara besvikelsen över mig själv, stressen och pressen över uppgifterna som haglade in och människorna runt omkring mig som alla stod ut med mig ytterligare en dag.

Konkret känner jag en stor besvikelse över gymnasiet och studenten. Den blev inte som jag ville alls, och jag har haft en lång väg sedan jag slutade. Jag har fortfarande inte uppnått mitt mål om ett slutbetyg, men jag kämpar vidare och jag kommer inte ge upp. Nu har jag inte mycket kvar och på något vis ska jag fixa det sista, även om jag nu har mött nästa motgång. Nu är det nämligen tiden jag brottas med, för jag har bara till den 1 januari 2017 på mig att fixa det sista poäng som krävs. Det är nämligen datumet som regeringen har satt innan övergångsbestämmelser om slutbetyg upphör. Det känns otroligt tufft och jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska lyckas fixa det hela. Men på något jävla vänster så måste jag fixa det, och inte bara för mig utan för Alva.

 

Inre stress som vi föräldrar känner

I dag blir det fokus från morgon till kväll på mina studier.Målet är nämligen att bli klar med så mycket som möjligt. Har totalt 7 styckeninlämningsuppgifter och 2 prov att slutföra innan jag kan lämna skolan bakommig och fokusera på enbart arbete. I dag har jag med andra ord fullt upp, och kommerinte ha så mycket tid till annat. Det känns därför lite extra skönt att Alvafaktiskt ska med en kompis hem efter skolan. För det där med att vilja spenderatid och ge uppmärksamhet till Alva, samtidigt som jag vet att jag borde och börplugga är inte det lättaste. Det är en svår balansgång och jag hatar atttvingas prioritera, och det är något som jag tror att jag inte är ensam om. Förjag tror alla (eller åtminstone) många föräldrar som pluggar kan känna igensig. Vi vill nog alla spendera så mycket tid som möjligt med våra barn, menibland kommer tråkiga måsten i vägen, som man tvingas prioritera.
 

Då känns det bra mycket lättare när man får några extrastudietimmar ensam. Då slipper man få dåligt samvete för att man inte är medute och leker, utan sitter inne och pluggar framför datorn, samtidigt kopplarman av och vet att barnen (Alva i mitt fall) har det bra. Det blir kort sagtmycket lättare och tid för enbart henne utan stress i bakhuvudet när hon välkommer hem.

 

På tala om mina studier så fick jag förresten mitt slutbetyget igår i Marknadsföringen. Det blev ett A och jag blev överlycklig. Min lärareberättade att han var stolt över att ha en sådan bra elev som mig på skolan,och önskade mig lycka till med fortsatta studier. Det kändes riktigt bra och gjorde mig faktiskt riktigt peppad inför att prestera så bra som möjligt i minaandra ämnen. Nu är det med andra ord bara kämpa på så är jag snart klar.

Arla Dou -en ny frukt och mjölkdryck

Här är det fullt upp precis hela tiden, och det är anledningen till att bloggen ekar tomt. Det finns helt enkelt inte en ledig lucka någonstans, och när det väl finns det så prioriteras den på annat håll. Det är nämligen full fokus på jobb och studier. Mina studier avslutas faktiskt snart och de är och kommer vara rätt mycket nu sista veckorna. Har ibland annat en hel del inlämningsuppgifter som ska skickas in, prov som ska skrivas och kurser inför hösten att förbereda osv. och allt de samtidigt som jobben äter upp all min tid.

 

Just nu varvar jag i mellan 5 stycken arbeten, och det tar sin lilla tid och de är verkligen utmanade. Det är inte alls lätt att få ihop vardagen men på något vis fungerar det, och jag vet att de är tack vare mina fantastiska föräldrar och min bror Erik som stöttar och hjälper till. Nu i morgon exempelvis blir det dubbla arbetspass för mig, och som tur är hoppar brorsan in ca 3-4 timmar för mig så jag hinner byta av från jobb ett till jobb två. Det känns skönt då det nu bara är en månad kvar tills vi reser till Spanien, och varje liten slant räknas.

 

Nu måste jag dock faktiskt bege mig utåt emot bussen. I dag väntar nämligen jobb på ICA Maxi Norrköping där jag ska dema Arla Dou. En ny frukt- och mjölkdryck i två smaker (jordgubb/blåbär) och (apelsin/mango). Det är faktiskt en produkt som jag personligen är riktigt nyfiken på att provsmaka, så det ska bli riktigt spännande.