Avsluta relationer

Det här med att avsluta relationer är svårt, och det tror jag vi alla är överens om. Men hur avslutar man egentligen en relation på bästa vis? Är det exempelvis viktigt att få en förklaring på varför en relation avslutas för att kunna gå vidare?


Själv har jag funderat på följande frågor rätt mycket på sistone. Det har sin orsak i att jag på kort tid nu inte bara haft en utan två personer som stått mig väldigt nära, där de bägge har valt att avsluta sin relation till mig helt utan förklaring. Det hela har fått mig att inse hur pass viktigt jag själv tycker det är att verkligen ge en förklaring i varför man avslutar en relation.


För själv har jag på sistone granskat mig själv både in och utifrån, för att försöka lista ut om jag kan tänkas ha gjort något fel någonstans. Men trots mina granskningar har jag inte kommit fram till någonting, och den här reaktionen tror jag är är väldigt vanlig när man blir lämnad efter en relation och inte får någon förklaring till varför. Det blir något som tär på en och som får en att leta fel hos sig själv, och det kan sitta kvar länge och komma i perioder, och det är nog precis vad det har gjort för mig.


Men i dag fick jag höra att jag kanske borde sluta leta fel hos mig själv, och inse att problemen kanske inte ligger hos mig utan hos dom. Det fick mig att släppa det hela lite och även om jag vet att det kommer ta tid, så börjar jag sakta men säkert inse att det är dags att släppa taget. Det är för mig bara att acceptera att det är som det är och att det kanske rent utav inte ens finns en förklaring.


Hur avslutar ni en relation? Tycker ni det är viktigt att ge en förklaring? Har ni kanske tips på hur man går vidare efter ett uppbrott? Dela gärna med er!

Frukostbordet

I morse vaknade vi upp och gjorde oss i ordning inför skolan, och till frukostbordet fick vi sällskap av T. Det är alltid lika trevligt och uppskattat att ha honom på besök, speciellt då det vanligtvis annars känns som köksbordet är enormt med fyra lediga platser. Något annat som uppskattas när T är på besök, det är ljudet av kaffebryggaren som bryggar hans kaffe, då det på ett konstigt vis får mig att minnas tiden när jag bodde hemma. Det känns lite knasigt på något vis, speciellt då jag inte ens gillar kaffe, men jag förmodar att det är för att doften av "hemma" liksom dyker upp.


Jag tror nämligen vi alla människor har vissa dofter, som vi förknippar med vissa människor eller platser, och för min del förknippar jag morgonkaffe med mina föräldrar. Det blir liksom en mysig och härlig känsla av trygghet - precis så som jag kände som barn när doften spreds i hela huset. Sällskapet vid frukostbordet är med andra ord mycket uppskattat, både för känslan det ger och för att T verkligen har förmågan att utmana Alva. Han har verkligen tålamodet som jag själv inte alltid har, och ger henne alltid svar på alla hennes frågor. Många gånger de frågor jag själv ibland upplever att jag inte riktigt kan besvara. De frågor hjälper han till med genom att komma med nya infallsvinklar och idéer. Det känns faktiskt riktigt skönt, och det är härligt att se att Alva har andra människor som bryr sig om henne runtomkring.


Något som jag ofta tänker på nämligen, det är de faktum att Alva bara har mig. Hennes pappa är ju inte längre med i bilden, och har egentligen aldrig direkt varit. Det gör att de frågor jag inte kan besvara, vet hur jag ska besvara eller törs besvara - det blir inte besvarade alls. I dessa situationer känns det extra skönt att ha människor runtomkring sig, både för min egen del så jag kan bolla tankar och idéer, men även för Alvas som kan få svar på det funderingar hon har när mina svar inte räcker till. Kort sagt är det härligt att en vanlig tisdagsfrukost kan bestå av så mycket känslor.

Motgång efter motgång

I dag har det varit en riktigt jobbig dag på alla sätt och vis, och om jag ska vara ärlig har faktiskt det senaste veckorna varit desamma. Det har för min del varit motgång efter motgång, och jag har spenderat många tankar det senaste veckorna med önskningar om att bara få gå och lägga mig i sängen. Inte för att det egentligen skulle lösa några problem, men kanske skulle jag somna vartefter och vakna upp med lite bättre tankar. 
 
I stället har jag i verkligheten kampats med tårar, ilska och hopplöshet varvat med stress, alldeles för lite sömn och tankar som virvlat runt. Visst har det varit stunder där i mellan (det allra flesta med Alva) som jag har glömt bort allt de jobbiga och bara varit. Stunder där jag faktiskt skrattat, mått bra och haft känslan utav att allt faktiskt kommer lösa sig så småningom. Men samtidigt har det där jobbiga stunderna varit där, och i dag kom det tillbaka och jag tappade bokstavlig talat lusten och motivationen för allt. 
 
I morgon blir därför mitt första mål att försöka komma till rätsida med de som går, och försöka tänka bort resten och låta tankarna vandra vidare till mer positiva tankar i stället. För det finns faktiskt en hel del positivt i livet trots allt som exempelvis att min stora, fantastiska och fina tjej fyller 7 år på söndag. Tänk att hon har funnits med mig i så många år och delat så många minnen, så många skratt och så många ögonblick. Det är helt otroligt och jag kan inte annat än att vara stolt över henne - och att jag fick äran att bli hennes mamma.